Tänk före

En klassisk del av det svenska infrastrukturlandskapet är på väg att försvinna på en del håll. Telia ska inom kort påbörja nedmonteringen av en miljon telefonstoplar. Detta för att det är dyrt att hålla i drift och att fler och fler gå över till kommunikation via etern, och då främst i mobilnäten. 


Jag kan inte påstå att jag kommer sörja telefonstolparna ur estetisk synvinkel. Visst, de tillhör en viktig del av vår modernare historia. Samtidigt kommer över hälften av Telias stoplar stå kvar. Så de som känner ett enormt sug att se telefonstolpar i landskapet behöver, även i framtiden, sannolikt inte leta länge.


Det som dock kan vara relevant att lyfta upp är vad nedmonteringen av det fasta telefonnätet innebär för samhällets krisberedskap och förmåga att motstå kraftiga störningar i infrastrukturen. Stormen Gudrun visade med all önskvärd tydlighet hur sårbara mobilnäten faktiskt är. Masterna är tätt placerade på många håll, men utan några som helst krav på redundans eller uthållighet. Vid ett strömavbrott går ofta också mobilnäten ner.


Annat är det med det fasta nätet som har en driftspänning i tråden och på så sätt också fungerar i många fall när andra strömberoende funktioner slås ut. 


Samtidigt kan jag tycka att det är ett tecken i tiden. Myndigheterna driver sedan en tid webbplatsen krisinformation. Detta ska vara vägen in när något inträffat - här ska man få information och kunna stilla sin undran. En webbplats är naturligtvis perfekt så länge allt fungerar. Men när strömmen har gått, bredbandet ligger nere och mobilen slutat fungera är en webbplats knappast något optimalt. Förr i tiden kunde man vända sig till gröna sidorna i telefonkatalogen för att läsa vilka åtgärder man skulle vidta. Detta finns dock inte kvar längre.


Jag efterlyser någon form av långsiktig planering och faktisk analys i frågan. Hur klokt är det att montera ned det fasta telefonnätet? Det är trots allt en investering som redan är gjord. Telia, där staten är största ägare, bör kanske uppdras att bevara nätet?


Ibland bör man tänka till ett extra varv innan kortsiktiga sparmöjligheter går före bevarandet av för samhället viktig infrastruktur.

Hängslen eller livrem

Idag tycks det har varit en mörk dag för landets spårbundna kollektivtrafik, i alla fall i den södra delen av landet. Strömavbrott har gjort att trafiken har stått still på många banor. Inte nog med det; på många platser har varken högtalar- och trafikinformationssystemen heller fungerat. Ingen höjdare således!


Problemen tycks vara flera, men en avgrävd kabel nämns som en bov i dramat. Sug på den... en avgrävd kabel påverkar stora delar av södra Sveriges tågtrafik. 


Samhället blir mer och mer sårbart ju mer beroende av el vi blir. Det måste finnas beredskapsplaner och back-up för händelser likt denna. En avgrävd kabel kan inte få påverka kollektivtrafiken för hundratusentals människor. En gedigen redundans är önskvärd. Hängslen och helst livrem. Nu verkar det inte finnas något av det.

Något av det bästa...

Bildkälla: Skånetrafiken/Kasper Dudzik

Jag har stundtals gått hårt på Skånetrafiken här på bloggen. Jag har bland annat gnällt på de nya Pågatågen (som jag inte tycker håller måttet) och på det nu stundande kontantstoppet (som jag fortfarande är starkt kritisk till). Det är dock dags att bredda min syn på Skånetrafiken en aning. 

Min bakgrund är att jag bott i Skåne relativt länge. Jag åkte ganska mycket kollektivt även på den tiden då det var två skilda länstrafikbolag i respektive län. Min hemmaarena var dock Kristianstad län.

Egentligen är det ganska fantastiskt vilken utveckling kollektivtrafiken i Skåne har haft sedan länssammanslagningen. Mycket av det ska man nog också tacka Skånetrafiken för. Om man tänker efter har de i grunden gjort ett gediget och mycket bra arbete för att föra samman två kollektivtrafiksystem och få det att fungera som ett, samtidigt som man har utvecklat det.

Framgångsfaktorer som tror har varit viktiga på resan:

• Man har tagit de bästa koncepten från de båda länen (Skåneexpressen/Pågatågen) och utvecklat dessa. 
• En stark profilering med färger, logotyper och sommarerbjudanden.
• En satsning har skett mot nya pendellinjer som går ofta och snabbt. 
• Ett redan relativt modernt biljettsystem har blivit ännu modernare.
• Man har drivit på och breddat trafiken utanför de egna länsgränserna. 
• Introduktion av ny, gränsöverskridande, trafik. 

Det finns bedömt fler aspeketer, men de ovan tror jag är några av de viktigaste. 

Så, i detta sammanhang - hatten av för Skånetrafiken som på strax över tio år lyckats skapa en kollektivtrafik som jag anser vara något av det modernaste, mest profilerade samt tillgängliga vi har i Sverige. 

Det kan förhoppningsvis bara bli bättre...

Slut på säsongen

Bildkälla: Sjöfartsverket.


Isbrytningssäsongen är nu, enligt SMHI, över för den här gången. Egentligen har ingen av de svenska isbrytarna varit till sjöss och brutit på ungefär en vecka. Ändock är det först nu som den sista havsisen har försvunnit i norra Bottenviken. Det är ganska svårt att föreställa sig hur kraftig isutbredningen faktiskt var för bara tre månader sedan. 


Issäsongen bjöd på på en hel del dramatik. även om det var långt ifrån så dramatiskt som säsongen 2009/2010. Det var då, i början av mars 2010, som ett antal fartyg satt fast i Stockholms norra skärgård. Stark ispress och kraftig vind rådde då i området. 


Det som kan vara värt att nämna om den gångna säsongen var att isen la sig rekordtidigt på många håll. Som följd av detta kallades också en av hjälpisbrytarna, Balder Viking, in tidigt. Redan vi nyår kunde den siktas i Öresund på väg till Öresundsvarvet för att rustas för isbrytning. Isutbredningen var också rekordstor i år. Den största på närmare 25 år!


Vidare hade Sverige alla tillgängliga resurser i bruk i slutet av februari. Som jag berört i tidigare inlägg var vår största isbrytare Oden inte tillgänglig för isbrytning. Lite ironiskt att två svåra isvintrar inträffat två år i följd, och båda åren har Oden varit allt annat än hemma. 


Nu tycks dock Sjöfartsverket ha tänkt om. Man har nämligen beslutat att Oden härefter ska hålla sig hemma om vintrarna. Man tycks ha lyssnat på kritiken från sjöfartsnäringen. Ändock har årets säsong gått hyfsat smidigt. Personligen tycker jag även att det har varit roligt att se alla tre fartygen i Viking-klass på isbrytaruppdrag längs den svenska kusten. Trots att de kallas hjälpisbrytare är det relativt rejäla fartyg vi talar om!

Nu väntar jag bara på Sjöfartsverkets statistik kring antalet assisterade fartyg. 

Svenskarna, vädret, infrastrukturen och samhället

DN berör i en artikel ämnet vädret och varför svenskarna så ofta diskuterar detta fenomen. Man antyder också att vi kanske gör det mer än många andra folk. 


En etnolog och en samtalsforskare uttalar sig och menar att det kan kopplas till vårt arv och till ett samhälle som tidigare var beroende av vädret makter; för mycket regn kunde få katastrofala följder för jordbruket och stormar kunde förhindra fisket. Numera kan vi dock lätt gömma oss i våra stugor för att komma undan väder och vind, påpekar akademikerna. 


Ändock anser jag att man kan se det ur ytterliggare ett perspektiv. Om man tänker efter stämmer det bara delvis att vi är mindre beroende och påverkade av vädret nu. För samtidigt som ny teknik har gjort att samhället utvecklats och förändrats, har samma teknik också gjort samhället, och i förlängningen våra dagliga liv, extremt beroende av att allt fungerar. Här kan naturligtvis en rejäl storm röra runt i grytan. 


Jag har i tidigare inlägg berört hur omfattande störningarna var på samhället efter stormen Gudrun. Det är samtidigt bara ett exempel. Vid ett antal tillfällen årligen skapar vädret stora störningar på infrastruktur som gemene man förväntar sig ska fungera, och som vi allt mer har svårt att klara oss utan. 


Således, samtidigt som våra hus har blivit bättre, är järnvägsnätet idag så hårt belastat och känsligt att ett nedblåst träd kan få följder i en hel landsände. Vi för över allt mer av våra dagliga sysslor på Internet; sysslor som omfattar allt från betalaning av räkningar till krisinformation från myndigheter och i framtiden kanske även röstning. Det skapar naturligtvis en effektivitet och bekvämlighet - men också en stor sårbarhet. Ett strömavbrott kan slå ut flera viktiga samhällsfunktioner. 


Det är sällan tågen går i tid. Är dessutom vädret lite kärvt kan man i princip vara säker på att störningar kommer att inträffa. Är det då konstigt att svenskar pratar om vädret? Jag tycker inte det. Jag tror dessutom att vi går mot ett än mer sårbart samhälle. Vädret kommer vara på tapeten ett tag till, var så säker!

Cash is king?

Tidpunkten för införandet av kontantstopp hos Skånetrafiken rycker allt närmare. Jag har i tidigare inlägg berört frågan och efterlyste då en bredare debatt om för- och nackdelar. Till min glädje har det rört på sig lite på den fronten. Förutom dagens inslag i SVT har också Skånetrafikens förre trafikchef gett sig in i debatten med en relativt kritisk hållning.


Gösta Ahlberg, som den förre trafikchefen heter, är som sagt kritisk och tror att kontantstoppet kommer skrämma bort grupper av antingen nuvarande eller potentiella resenärer från kollektivtrafiken. Han menar vidare att det finns andra vägar att gå för att begränsa mängden kontanter i omlopp.


Min uppfattning är liknande den ovanstående. Jag anser dessutom att Skånetrafiken måste förbättra sig på området biljettautomater. Som bakgrund kan nämnas att Skånetrafiken i slutet av 2009 införskaffade nya biljettautomater. Dessa är, i mitt tycke, inget vidare. Förutom att de är pilliga att använda och svåra att trycka rätt på (tryckkänslig skärm) har de en dålig servicenivå och är relativt ofta sönder. Dessutom är de för få till antalet på de större stationerna. Kritik har även riktats mot dem men för till synes döva öron. Jag har hört från säkra källor med insyn att personalstyrkan som ska serva och laga automaterna är underbemannad, vilket kan förklara det allmänt dåliga skicket. 


Jag ser ovanstående som ett problem redan idag. Ska man nu införa kontantstopp i hela Skåne måste Skånetrafiken skärpa sig. Automaterna måste bli fler samt fungera. På sikt bör de dessutom bytas ut eller moderniseras. 

Skjutfält och "döda händer"

Som förmodligen är bekant för de flesta har försvaret ett stort antal övnings- och skjutfält runt om i landet. Det stora antalet beror naturligtvis på det stora antalet förband som tidigare fanns. Varje regemente och flottilj hade i princip en egen övningsplats.

Idag är försvaret starkt reducerat. Samtidigt har inte antalet skjutfält minskat i motsvarande grad. Ett skäl till detta är att det är svårt att hitta nya användningsområden för markområden som kan innehålla oexploderad ammunition (OXA). Man måste förstå bakgrunden; på många fält har försvaret skjutit i hundra år eller mer. Var granater har hamnat och om de verkligen har exploderat är det ingen som vet idag.

Med detta som perspektiv är det onekligen intressant att följa debatten som stundtals blossar upp i frågan. Många av försvarets fält återfinns på landets absolut vackraste platser. Kommunerna vill ofta ha bort en bullrande verksamhet för att istället bygga bostäder. Samtidigt tyder detta på en dålig insikt i problematiken kring skjutfältssanering; det är enormt kostsamt och tar lång tid - om det ens är möjligt! Det finns exempel på att det går, men endast för begränsad verksamhet som inte innefattar bostäder.

Ravlunda skjutfält i norra Simrishamns kommun har försvaret haft sedan 1940-talet. Det är ett av landets bästa pansarskjutfält eftersom man kan avlysa ett stort riskområde långt ut i Hanöbukten. Samtidigt anser kommunerna i området av fältet lägger en död hand över ett stort område. Detta då bullerutbredningen är omfattande. Försvaret motsätter sig också nya hus i området för att just slippa klagomål från nyinflyttande som inte fattat att skjutfält sprider buller.

Det är lätt att glömma bort att man för bara 20 år sedan i princip skjöt dubbelt så ofta på Ravlunda. Tre pansarförband delade nämligen på skjutfältet - idag återstår ett.

Ravlunda skjutfält är i mitt tycke en av landets vackraste platser. Utsikten är hänförande och området är helt obyggt - inga sommarstugor där inte. Det är tack vare försvarets verksamhet som platsen har kunnat bevaras som den är. Kan vara nog så viktigt att komma ihåg!

Nu i maj månad sker det en hel del övningar på Ravlundafältet, bland annat med inslag av stridsflyg. Det ska bli intressant att se om debatten om fältet och dess buller blossar upp på nytt.